- först med nyheter om medicin

Svensk alzheimerforskning mår superbra, men resultaten når inte alltid ut till vården

Daniel Ferreira

Svensk demensforskning är i världsklass men måste bli bättre på att få ut resultaten till den kliniska vården. Det menar Daniel Ferreira som i slutet av april var med och arrangerade ett nationellt möte om Alzheimersforskning på Karolinska Institutet.

En konferens som samlade flertalet av dem som engagerade inom området i Sverige.  

Karolinska Institutets rektor Ole Petter Ottersen slog an tonen direkt när han välkomnade alla deltagare till det 2nd Swedish Meeting for Alzheimer Research.

– Vi måste satsa mer på demensforskningen. Idag är det 50 miljoner människor som är drabbade, och 2050 uppskattas de vara 150 miljoner. Det gör demens till världens kanske dyraste sjukdom. Och så länge vi inte har någon bot måste vi satsa mer på de livsstilsfaktorer som antingen driver på eller bromsar sjukdomsutvecklingen.

Syftet med konferensen, som i år hade lockat dubbelt så många deltagare som vid det första som hölls 2019, var att under en dag samla alla dem i Sverige som är engagerade inom forskningsområdet.

– Det är en typ av möten som är ovanliga, både i Sverige och internationellt. Men viktiga eftersom de kan möjliggöra nya samarbeten, säger Daniel Ferreira, som är verksam på Karolinska Institutets Center for Alzheimer Research och en av dem som organiserade konferensen.

– Som det är idag känner vi som forskar om Alzheimer på de större universiteten varandra väl även om vi är verksamma inom många olika områden. Vi hoppas därför att mötet ska bättre samarbeten mellan oss, men även med dem som arbetar kliniskt och de som forskar på de mindre universiteten. 

Få forskningsnyheter

Däremot presenterades inga heta forskningsnyheter under dagen, målet var snarare att skapa en mer generell plattform för vidare samarbeten. 

– Men deltagarna fick ändå en hel del forskningsresultat med sig hem. Det mest intressanta, enligt mig, var föreläsningarna om biomarkörer av forskare från KI, Göteborg och Lund, rapporter om behandlingsframgångar från forskare i Uppsala samt rön om hur vi tidigare ska kunna upptäcka demens. Även forskare från Linköping och Umeå presenterade intressant forskning, om patologi och om hur vi kan få bättre kognition när vi blir äldre. 

Han lyfter även fram värdet av de posterpresentationer som fick stor plats under mötet.

– Viktigast var ändå fikapauserna, det är där forskare som annars inte träffas kan mötas. 

På en fråga om hur den svenska demensforskningen mår svarar Daniel Ferreira snabbt. 

– Superbra! Sverige är en av de tre ledande länderna inom området. Och det vi gör får stort genomslag i hela världen.

Även om Daniel Ferreira snabbt påpekar att det behövs än större resurser om de ska kunna lösa demenssjukdomarnas alla gåtor. Forskningen är dessutom, jämfört med flera andra medicinområden, underfinansierad. 

– En förklaring till att vi ändå har lyckats väl är att forskningen är specialiserad. Forskare verksamma i Göteborgs är framgångsrika när det gäller att hitta biomarkörer, de som har sin bas i Lund är framgångsrika på kohortstudier och diagnos. Här på KI är forskningen bredare men bredare men bäst på register, prevention, neuroimaging och preklinisk forskning.

På en motsvarande fråga om vad Sverige är sämre på glider han först undan och hävdar att vi är rätt starka på allt. Men till slut hittar han ändå några svagare områden.

– Vi är inte så bra på att få ut forskningsresultat till den kliniska vården, men det är ett problem vi delar med alla andra länder. Vi skulle även kunna bli bättre på genetik och onlinebaserad bedömning.

Fler förebyggande insatser behövs i väntan på bot 

Områden där han nu skulle vilja se större satsning på är hur vi, så länge vi inte har någon effektiv bot, ska kunna förebygga och bromsa sjukdomen.

– Vi måste även förbättra livskvaliteten för dem som är sjuka, men ibland får jag en känsla av att vi forskare inte ser det som ett tillräckligt häftigt och spännande forskningsområde som vi borde. 

En annan utmaning är hur fördelningen av forskningsresurser ska bli så effektiv som möjlig. Här menar Daniel Ferreira att den måste bli smartare, framför gäller det att resurserna både ska till att stötta etablerade forskare och hjälpa fram dem som är mer juniora. 

– Forskningen måste även samverka bättre med både den kliniska vården och det omgivande samhället. Och vi måste bli mer synliga, och här har vi mycket att lära av cancerområdet.

Mer oroad är han över att det är så svårt att locka unga svenskar till demensforskningen.

– På Karolinska Institutets Centrum för Alzheimersforskning finns det forskare från en mängd olika länder men för få av dem är svenskar. Framför allt har vi svårt att få läkarstudenter att komma till oss, lite bättre är den när det gäller psykologer, biologer och kemister. 

En förklaring till att svenska läkare inte söker sig till forskning är, menar Daniel Ferreira, att de inte hinner med att både vara kliniskt verksamma och aktiva forskare.

– Det är ett historiskt problem att det finns en tydlig gräns mellan KI och KS. Här har vi mycket att lära av länder som USA och Nederländerna , där samarbetar forskningen och kliniker mycket närmare varandra. Att lyckas med det, tillsammans med ett närmare samarbete med det omgivande samhället, kommer att vara en nyckel för att demensforskningen ska utvecklas. 

Den tredje svenska forskarkonferensen om Alzheimer planeras att hållas om två år.